Schimpanser och orangutanger visar känslor, planerar och löser problem: S:t Lukas terapeuter upptäcker apornas ”mänskliga” beteenden under ett besök på Furuviksparken

Under förra veckan åkte jag, tillsammans med övrig personal från S:t Lukas mottagning i Uppsala, till Furuviksparkenutanför Gävle. Under vår guidade rundtur lärde vi oss mycket om schimpanser och orangutanger som påminner om det vi tidigare lärt oss om människan och hennes psykologi. Mycket utmynnade i någon slag gemensam beteendepsykologi för både människa och apa. Utvecklingspsykologin – hur vår kognitiva förmåga och inre värld utvecklas – och affektteorin – hur vi uttrycker våra känslor – var i högsta grad aktuella teorier i vårt möte med apvärlden. Jag tänkte i detta inlägg berätta om ”apornas psykologi” och den forskning som finns kring de ”mänskliga förmågor” som aporna visat sig ha. Dessutom finns det bildbevis från dagen och en del andra apbilder som är värda att ses!

Vår rundtur börjar med att vår värdinna, djurskötaren Nathalie, berättar om Furuviks orangutangpar på vägen till deras nybyggda orangutanghus. En av flera intressanta berättelser vi fick med oss är att orangutanger visat sig vara bra på att lära sig saker genom att imitera människor, de har till exempel visat att de vill ha vantar på sig sedan de sett besökare ha det. Det finns även exempel på orangutanger som lär sig simma genom att studera människan simma, något som de likt människan inte kan vid födseln. Att lära sig något genom att studera en annan persons beteende är något av det första vi människor gör som spädbarn, till exempel genom att härma förälderns beteende när hon eller han sträcker ut sin tunga. Bilden på imitationsmästarna nedan är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

När vi som grupp kliver in i orangutangernas hus ser vi en mängd saftflaskor stå uppradade längst burens vägg och en uppmärksam hundrakilos orangutanghanne titta ut från buren. Han är mer imponerande på nära håll än på bild, med sina jättelika fingrar och långhåriga päls av tagel. Det sägs att han är sex gånger starkare än en människa! Apropå saftflaskorna visar det sig att just denna del av huset fungerar som en forskningsstation för evolutionär kognitionsforskning. En forskare från Lunds universitet har precis låtit hannen prova olika sorters saft, och Nathalie berättar att dessa övningar är bland det bästa denne sötsaksälskande orangutang vet. Ätbara godsaker är nämligen förutsättningen för att han överhuvudtaget ska anstränga sig för att lösa kluriga problem. Själva forskningsprojektetdär saftprovandet ingår syftar till att ta reda på hur aporna löser problem för att komma åt en ätbar belöning. Ett sådant sorts test är att med redskap försöka få tag i en jordnöt som finns på botten av ett djupt rör. Nathalie berättar att Furuviks styrelse gick bet på uppgiften, men att denne orangutanghannen klarade det galant genom att fylla röret med vatten och få jordnöten att flyta upp. Kanske skulle en orangutang inte alltid vara en felrekrytering vid uppgifter som kräver praktisk problemlösning?

Från orangutangområdet går vi sedan vidare till schimpansernas område. Nathalie har en särskild koppling till en schimpans, närmare bestämt till lilla schimpanshonan Selma som blev i behov av extra vård sedan hon blivit utstött av sin mamma. Tillsammans med djurskötaren Ing-Marie fungerade Nathalie som ”extramamma” både dag och natt, tills Selma var tillräckligt stor för att enbart leva med flocken. ”Det var som att ta hand om en bäbis som kan klättra och riva gardiner”, berättar Nathalie, och ser lycklig och trött ut på samma gång. Hon berättar vidare för oss att det är viktigt att schimpanser får lära sig ett omvårdande beteende, för annars kan de få stora svårigheter att själva vara omvårdande mot sina ungar. Precis som vi människor får svårt att visa andra omtanke om vi inte haft någon som brytt sig om oss. Bilden på Selma som bäbis, tillsammans med djurskötaren Ing-Marie, är lånad från Furuviksparkens Apblogg.

Nathalie berättar vidare att schimpanser kan bli väldigt fästa vid vissa människor, medan de bestämt avfärdar andra. Hon berättar om ledarhannen Santino som djurvårdaren Ing-Marie besökte dagligen när han satt i karantän, alldeles innan han kom till Furuvik. Varje dag när hon åkte ifrån honom så grät Santino, vilket gjorde så pass ont i hjärtat på Ing-Marie så att hon till slut flyttade in till honom och bodde med honom i tre månader. Detta skapade en unik relation människa och schimpans eftersom Ing-Marie än idag är accepterad som hans ”mamma”, trots att han blivit könsmogen, och hon är i och med detta den mest dominanta i apflocken.

Vi affektintresserade terapeuter blev förstås särskilt intresserade av hur schimpanserna uttrycker känslor utifrån berättelsen ovan; hur gråter och skrattar egentligen en schimpans? Nathalie berättar att schimpansgråt skiljer sig från människogråt både i ljud och att aporna inte fäller några tårar, men det fyller samma funktion med att visa ledsenhet. När de gråter sätter de ihop tänderna och skriker gällt ”aaa-aaa-aaa”. När de gråter låter de lite dovare och snabbare ”a-a-a-a-a-a-a”, lite som människans ”hahahaha”. Till exempel skrattar de – liksom vi – när de blir kittlade eller när de tycker något dråpligt händer. Bilden nedan är min privata.

Nathalie berättar att det inte går att uttrycka känslor försiktigt eller ”mesigt svenskt” bland schimpanser. Det gäller där att verkligen ta i och visa vad man känner för att aporna ska förstå – känslouttrycken är väldigt fysiska och kraftfulla. Detta gäller förstås även från apornas sida, som tydligt uttrycker sitt missnöje om djurskötaren är stressad. Nathalie berättar att de dessutom snabbt känner av om någon är ledsen och gärna kommer och ger saker eller ”fjäskar”. Överlag gäller det som människa inte ta sig själv för på stort allvar tillsammans med schimpanserna, utan att istället våga fjanta sig och vara dramatisk i sina känslouttryck. Här har vi människor en påminnelse i hur grundläggande det är för oss som djur att uttrycka oss. Kanske kan en kurs hos aporna i att uttrycka känslor vara en god väg ut ur depression och en hel del annan psykisk ohälsa? Synd bara att det är riskabelt med närkontakt med apflocken, om man då inte har fått den stora äran att bli inadopterad som ledarhannes mamma. Övriga människor får hålla till godo med terapier hos apornas mindre våldsamma släktningar terapeuterna..

Vill ni läsa mer om apornas känslor finns en del information i en intressant artikel från Svenska Dagbladet. Där beskriver SvD:s journalist hur apor kan reagera vid dödsfall, närmare bestämt när en nyfödd apunge dör: ”Då kan mamman gå och bära på den döda kroppen i flera dagar innan hon har sörjt färdigt. Tidigare försökte personalen ta hand om den döda ungen så fort som möjligt, men samlade erfarenheter har visat att mamman kan få psykiska men av att skiljas från kroppen för tidigt.” Vidare berättar artikeln att detta också brukar vara fallet för oss människor. Även kvinnor som fått sena missfall eller i de fall barnet dött vid födseln behöver tid tillsammans med det döda barnet. Både människan och aporna behöver sorgebearbetning, vilket i många fall ses som något lite oförståeligt och skamligt i vårt samhälle idag.

Apropå likheten med människor; apornas förmåga att uppleva känslor ger också konsekvenser för hur de tänker. Länge trodde man att förmågan att planera var något som skilde människan från aporna. Nathalie berättar om en relativt ny forskning, just från Furuviksparken, som indikerar att även apor kan planera inför nästkommande dag. Mathias Osvath, evolutionär kognitionsforskare från Lunds universitet, publicerade en uppmärksammad studie från Furuvik i Current Biology våren 2009. Osvath berättar där, samt i en intervju i SvD, om hur den tidigare nämnda ledarhannen Santino samlar samlar stenar och betongskärvor i små högar. Detta gör han för att senare kunna slänga dem mot besökare när han blir irriterad. Han samlar sedan stenarna i olika ”gömmor” på den lilla apö där han bor med flocken. När besökarna blir alltför livliga och börjar klappa i händerna känner sig Santino hotad. I sin irritation har han ett femtiotal gånger börjat kasta stenar och skärvor från sina gömmor i riktning mot besökarna. Avsikten är inte att skada utan att visa sin dominans på sitt revir, vilket är ett vanligt beteende hos vilda schimpanser.

Det Osvath lyfter fram, och som har väckt stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt, är Santinos förmåga att kvällen innan samla på sig stenar till dessa gömmor, som om han för sin inre syn kunde se och förstå att stenarna kan behövas under morgondagen. När djurskötarna upptäckte detta började de plocka bort Santinos stengömmor varje kväll,  för att på så sätt få stopp på kastandet som skulle kunna skada besökare. Detta resulterade i att Santino istället gick upp på morgonen för att samla sten, och att han dessutom gömde sina stenhögar bättre än tidigare. Om han blir påkommen med att samla ihop sten till sina högar slutar han för övrigt genast och låtsats som han är oskyldig. Santino verkar planera sitt stenkastande på ett sätt som man förut trodde var enbart ett ”mänskligt beteende”. Bilden är lånad från Osvaths studie (länkad ovan) och visar en irriterad Santino med en sten i handen.

Att apor kan planera är egentligen ingen ny upptäckt. Utifrån tidigare studier har man kunnat se apors förmåga att föreställa sig framtiden och hur detta kan styra deras val i nuet. I en sådan studie fick både schimpanser och orangutanger se en dryckesautomat fyllas med nyponsoppa, vilket är något av det godaste aporna vet. De fick också lära sig hur de skulle komma åt nyponsoppan i automaten med hjälp av ett sugrör. När aporna därefter fördes in i ett annat rum ställdes de inför utmaningen att välja mellan ett sugrör och en vindruva, där det sistnämnda är en godsak för aporna. Sjuttio procent valde sugröret. Detta antas bero på att apornas förväntan att en bättre belöning än vindruvan väntade med hjälp av sugröret, nämligen tillgång till nyponsoppan. En sådan uppskjuten behovstillfredsställelse är inte ens lätt för oss människor! Utmaningen att välja bland föremål upprepades i ett andra försök, och då var sugröret utbytt mot ett slags slangliknande föremål som aporna inte sett tidigare. Även där valdes det slangliknande föremålet flest gånger, vilket återigen tyder på att aporna torde kunna föreställa sig hur det ska användas och att det är värt att välja bort vindruvan för möjligheten att nå nyponsoppan. Att på detta sätt vara medveten om sig själv och sina framtida behov är enligt kognitionsforskning grunden för att en individ ska kunna ha en inre föreställningsvärld.

Gång på gång visar forskningsstudier att det som vi förr trodde var unikt för människan – att använda redskap, att kommunicera med ett språk, att följa andras blick, att tänka och planera – finns hos andra djur också. Flera forskare, till exempel primatologen Jane Goodall, hävdar dessutom att de anar något slags andligt beteende hos aporna. Ett exempel på ett beteende som skulle kunna ha andliga undertoner är när aporna i Furuvik sitter tillsammans i grupp och betraktar en vacker solnedgång. Denna eventuella ”andlighet” där dock mycket svår att bevisa vetenskapligt.

Mathias Osvath och hans kollegor menar slutligen att forskningen under de senaste tjugo åren producerat en mängd bevis för att vi människor egentligen är mycket sofistikerade djur – och att vi människor inte är så unika och skilda från andra djur som vi trott. Så kanske var det inte apornas ”mänskliga beteenden” som vi terapeuter studerade på Furuvik, kanske var snarare våra gemensamma beteenden som djur. Kanske önskade även aporna att vi skulle röra på oss och underhålla dem, snarare än att bara stå och stirra på dem. Önskan att skapa kontakt, samspela och visa sina känslor verkar vara av stort intresse för både djuret människan och djuret apan. Jag avslutar med en bild som får illustrera detta, där mottagningens behandlingsansvarige och en av schimpanserna möts i en avskedspuss.